Bara för man är smal är man inte lycklig

Jag har mått så dåligt över min vikt på senaste tiden. Jag har gått upp i vikt senaste halvåret pga av deppresion för allt som hände mellan mej och mitt ex. Egentligen är jag ju normalviktig just nu och förut underviktig, jag hade ett BMI på runt 18 vilket är lite (man ska ha mellan 20-25) men då tyckte jag att jag var alldeles för fet.. Dumma jag! Man såg mina revben sticka ut och jag hade storlek 34-36 till mina 180cm.. Jag hade samma klädstorlek som mina systrar som är ca 167 och 168 cm långa.. Men nu har jag gått upp ca 10kg (vilket egentligen, om man tänker efter inte är speciellt mycket pga min tidigare vikt) så nu har jag ett BMI på kanske 20-21. (vet ej exakt) men jag hatar mej själv.
När jag tänker efter så var jag inte lyckligare när jag var smalare, inte egentligen, jag var besatt av allt som hade med mat att göra och räknade kaloriter på allt jag åt, om jag hade ätit mer än 500kcal på en dag fick jag panikångest. Vissa dagar åt jag inte ens, kunde dricka en burk colalight thats it.. Nu är jag mer säker i mig själv och när jag ser mej i spegeln mår jag illa, samtidigt som jag vet att jag är vacker och mår bra . Att vara smal gjorde mig inte lycklig, jag blev bara mer och mer sjuk och besatt av mat att det var allt jag tänkte på, jag kunde inte njuta av livet utan ville dö såfort jag ätit nått med mycket kcal i.. När jag är olycklig går jag upp i vikt, vilket jag varit nu senaste tiden.. men jag känner mig faktiskt gladare över livet än någonsin tidigare... Nu dränker jag sorgerna i festande och drickande..