Igen

Sitter här ensam och tycker synd om mig själv som varje kväll det senaste året. Men det är inte mitt fel att han var en nonchalant, egoistisk, otrogen jävel.   Jag skulle ha gett allt till honom, han ägde hela mitt hjärta, han bar hela mitt liv i sina vackra händer, ändå släppte han taget om det. Han sårade mig mer än var jag någonsin trott, jag kände mer smärta än vad jag någonsin trode att det gick. Jag kände vartenda andetag långsamt började ta slut, jag kände bloden forsa iväg och samlas i en hög på golvet. Jag ville aldrig mer uppleva nått som detta. Han tog hela mitt liv och bara trampade sönder det, förut hade han bara lämnat små, vassa hack i mitt liv, men nu, nu beslöt han sig för att mitt liv skulle vara ett steg närmare slutet.

Förstår du nu varför jag inte har kraften nog att släppa in dig riktigt än? Förstår du nu att all smärta han gett mig alltid kommer spöka i mitt bakhuvud?


XOXO