Gud har varit väldigt tyst på sistone. Gud tenderar att bete sig precis som alla andra (män). Han drar sig undan, försvinner och gör sig otillgänglig när man behöver honom som mest. Jo, jag kan förstå det där. Ängestfyllda människor är inte särskilt underhållande. Självupptagna darrande spöken. Men Gud? Borde inte åtminstone han orka lyssna? Är det inte det som liksom är hans grej? Att orka? Att finnas? Nåden och barmhärtigheten och den gränslösa kärleken? Ja, jag tänker ´han´om Gud, trots all feministteologisk smörja jag läst och undervisat. Det är nämligen det ultimata beviset på Guds könstillhörighet för mig - Hans Stora Gudomliga Kuk - att han gör så här. Överger mig när jag behöver honom som allra mest. När jag skriker hans namn slår han dövörat till. Han slutar ringa mig. Han söker inte längre mitt sällskap. Han svarar inte när han ser mitt nummer på displayen. Han öppnar inte mina mail. Kanske slänger han dem utan att läsa dem. Han vet ju redan vad jag skrivit. Han är ju allvetande. Och fast han ser att han har tjugosju missade samtal från mig så ringer han inte upp, den jäveln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar